Anknytning

Barn med optimala uppväxtförhållanden har kärleksfulla och förstående vårdnadshavare som är tillräckligt trygga och mogna känslomässigt för att kunna hjälpa barnet utforska sina känslor och behov. Barnet känner att det blir skyddat både fysiskt och känslomässigt då det känner rädsla eller sårbarhet.

Många gånger är det dock inte så det ser ut. Kanske är den som ska skydda barnet själv rädd, avstängd, icke närvarande, opålitlig eller oförutsägbar. Kanske upplever barnet till och med sin vårdnadshavare som hotfull eller att det finns en risk att bli övergiven om man upprör mamma eller pappa med sina känslor. En sådan situation innebär överväldigande känslor av ensamhet och utsatthet och för att överleva anpassar sig barnet på gott och ont till dem de är beroende av på bekostnad av kontakten med sina egna känslor och behov.

När man växer upp i trygga anknytningsrelationer lär man sig att det är mänskligt att göra misstag. Man får kontinuerlig övning i att konflikter och missförstånd går att reparera. Med en god relation till sig själv och andra blir man rustad att ta sig igenom de utmaningar och svårigheter ett liv ofrånkomligen för med sig.

Både modern psykoterapiforskning och neurobiologisk forskning visar att vi har förmåga att läka och reparera de känslomässiga sår som en otrygg anknytning innebär om vi senare i livet får upplevelser av goda relationer. Att ta hjälp av en psykoterapeut som jobbar med inriktning på känslor kan vara ett viktigt steg på vägen mot läkning och trygghet.

åsa 1.jpg